When everything changes..
I morse ringde klockan strax före åtta och då var det bara att sätta på sig badkläderna och smörja in sig och äta frukost. Idag blev det citron och ananaspannkakor, mums! Strax efter det kom det en bil och hämtade upp oss för att ta oss till vår första surflektion. Vi var båda två väldigt taggade och vi skulle lära oss tillsammans med en polsk och en tjeckisk kille. Vägen dit var väldigt skumpig och tog ungefär 20 min att köra. 
Väl framme fick vi varsin surftröja och gick ner till stranden för att få veta hur man ska ställa sig upp. Sen var det bara att hoppa ner i en liten träbåt som skulle ta oss ut på öppet vatten där vågorna fanns.
Vi fick varsin bräda och hoppade i vattnet. Sen började det svåra, att ställa sig upp medan en våg kom och puttade på bakifrån. Vi båda två klarade i alla fall att stå kanske två sekunder så det gills tycker jag.
Lite senare fick vi träffa en ortopedspecialist som kom och förklarade för oss vad hans planer att göra framöver var. Så imorgon kl 9.00 kommer han tillbaka och ska lägga Julias arm i läge och stabilisera den. Som tur i oturen så ser frakturen väldigt fin ut och det ska inte behövas en operation i nuläget.
Medan Julia har vilat nu på eftermiddagen har jag passat på att tvätta lite underkläder då vi egentligen hade tänk tvätta idag.
Det är nu allting händer väldigt fort. Efter att ha tappat bort Julia ett tag i surfmänniskovimlet hittade vi till slut varandra igen och var på väg att paddla tillbaka till våra lärare när en jättevåg kommer emot oss med vad jag ser minst två surfare på. De hoppar av sina brädor för att inte köra på oss och det enda jag ser är en bräda flygandes mot mig. Jag dyker och känner precis hur den tar på ovansidan av mitt huvud. Jag kommer tillbaka till ytan och vänder mig om för att se var Julia är och hör bara ett skrik "EMMA HJÄLP MIG! JAG HAR BRUTIT ARMEN!" Jag ser Julia bakom mig och ser dessutom hennes arm är av mitt på överarmen. Jag kallar dit våra lärare och de hjälper Julia upp på en surfbräda för att boxera henne till båten som aka ta oss tillbaka till stranden. Julia har väldigt ont men behåller ändå lugnet och är som tur är vid medvetandet hela tiden. Väl tillbaka på stranden blir det att hoppa in i samma gamla bil och åka samma skumpiga väg tillbaka fast den här gången i 100km/h i stället för 60km/h. De kör oss till någon form av "husläkarmottagning" som låg i någons garage där de kallar sig läkare. Där får Julia armen lindad medan jag åker tillbaka till hostelet och hämtar våra väskor. Sen hoppar vi in i en ambulans där jag fick sitta på golvet och varken jag eller Julia, som låg på en bår, var fastspända. Efter lite mer än en timme kommer vi fram till en sjukhus här i Mataram. Väl framme kände vi båda två att vi var i trygga händer och jag gick och skrev in Julia, fixade rum och ringde försäkringsbolag medan Julia fick ta prover och ta röntgenbilder på armen. Vi fick sen åka upp till vårt egna rum där vi har tv, ett fräscht badrum och en soffa som jag kan sova på och slipper därför lämna Julia själv här på sjukhuset.
Trots mycket smärta har Julia haft humöret uppe och verkligen kämpat. Jag är så stolt över henne och ser upp till henne så himla mycket för det hon har fått stå ut med idag! ❤️
Nu tar vi en dag i taget och får se vad som händer framöver.
